RONI☆

Denna fick jag på mail idag... Kände att den betyder något och lägger därför ut den här...
(den är inte på något sätt självbigrafisk)

En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min 
klass, som var på väg hem från skolan. 
Hans namn var Kyle. 
 
Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. 
 
Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en 
fredag? 
 
Han måste vara knäpp'. 
 
Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en 
fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte 
på axlarna och gick vidare. 
 
När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. 
 
De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte 
krokben så han landade i gruset. 

Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär 
2 meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i 
hans ögon. 
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade 
runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät. 
 
När jag gav honom glasögonen sa jag: 'De där killarna är töntar, de 
skulle ha en omgång'.. 
 
Han tittade på mig och sa: 'Tack så mycket'. Han log med hela 
ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte 
honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. 
 

Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför 
jag inte hade sett honom förut. 
 
Han sa att han hade gått i privatskola tills nu. 
 
Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker.. 
 
Han visade sig vara en riktigt reko kille. 
 
Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. 
 
Han sa ja. 
 
Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto 
mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant. 
 
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker 
igen. 
 
Jag stoppade honom och sa: 'Gissa om du kommer att bygga feta 
muskler om du ska bära den högen varenda dag'. 
 
Han bara skrattade och gav mig halva högen. 
 
Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. 
 
När vi skulle sluta high school började vi planera för college. 
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till
Duke. 
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet 
skulle inte bli något problem. 
 
Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag 
hade fått ett fotbollsstipendium. 
 
Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. 
 
Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. 
Han måste förbereda talet på examensdagen. 
 
Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla 
tal. 
 
På examensdagen såg jag Kyle. 
 
Han såg verkligen bra ut. 
 
Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high 
school tiden. 
 
Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han 
träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. 
 
Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. 
 
I dag var en av de dagarna. 
 
Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag 
klappade till honom på ryggen och sa: 'Hej snygging, du kommer att 
göra bra ifrån dig!' 
 

Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. 

 'Tack', sa han. 
 
När han började, harklade han sig först och började sen prata. 
'Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig 
igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, 
kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. 
 
Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän 
med någon är den finaste gåva du kan ge någon.  

 Jag ska berätta en historia' 
 
Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den 
första dagen, då när vi träffades. 

Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. 
 
Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans
mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor 
på väg hem. 
 
Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. 'Som tur var, 
räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara'. 
 
Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, 
populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. 
 
Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma 
leende. 
Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det
leendet. 
 
Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du 
ändra en människas liv. 
 
Till det bättre eller till det sämre. 
 
Nu har du två val, du kan 

1) Skicka det här till dina vänner eller 
2) Sudda bort det och låtsas att det aldrig har rört vid ditt hjärta.. 
 
Det är Vänskapens Vecka. Visa dina vänner hur mycket du bryr dig om 
dem. 
 
Skicka detta till alla du upplever som vänner.

... då jag vet att folk blir så irriterade på kedjemail så hamnade denna här... men kopiera gärna och visa att ni bryr er om era vänner, för det gör jag!!!

Denna är till er musketöser!!!
+ till mina andra nära och kära!!!

ÄLSKAR ER